Känsla av hopplöshet
Idag är en sådan dag jag känner att allting är ganska hopplöst. Vi har fått kallelser både till talpedagog, sjukgymnast och tecken kurs för att framtiden för vår prins ska kunna fungera så bra som möjligt med de funktionshinder downs syndrom bär med sig. Problemet är bara att dottern enbart är beviljade 15 timmar i veckan på förskolan , dvs 5 timmar per dag tre dagar i veckan vilket gör att jag som är utan körkort (ett tag till iaf) inte kan få ihop hur vi ska kunna gå på alla dessa möten och kurser.
Eftersom vi behöver en inkomst som fungerar kan ju inte heller mannen ta ledigt så mycket som krävs nu den första tiden vi är uppe i allt det här. Vi har ingen familj som kan hjälpa oss heller så även där står vi ännu en gång ensamma vilket har känts otroligt ledsamt och tråkigt förr men känns desto mer nu då vårt liv ändrat kurs helt.
Inte heller kan man begära att vänner (som blivit få med åren sedan man skaffa barn) ska ha tid att ställa upp varenda gång. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska ordna med allt detta och känner mig så otroligt ledsen och bekymrad över hela situationen, jag vil ju att BÅDA mina barn ska kunna ha det bra!
Jag har i alla fall idag begärt möte med rektorn på förskolan som dottern går på som i sin tur ska tillkalla habiliteringen i vår kommun och personal från dotterns förskola så vi kan förklara vår familjesituation lite, jag hoppas att de kan hjälpa oss för just nu känns det som vi i vår familj är förbannat ensamma i allt det här och det gör fruktansvärt ont i hjärtat.