Utskrivningen
Som jag skrev i tidigare inlägg så var ju vår son fortfarande väldigt trött även om han åt bra, han orkade inte vara uppe på samma sätt som andra spädbarn utan sov i princip även när vi matade honom. De få gånger vi fick se hans vackra ögon gällde det att passa på att njuta helt enkelt. Vi hade ju hoppats som så många gånger tidigare att vi skulle få komma hem och att de besök som behövdes kunde vi köra in på istället för att bo kvar på avdelningen.
En sista vägning och det skulle avgöra om vi fick åka hem eller inte, jag var så fruktansvärt nervös att han inte skulle gått upp i vikt något alls, eller för lite för att det skulle vara bra nog trots att han nu åt helt okej.. Jag tyckte ju klart att han åt bra men det var ju inte jag som skulle avgöra det utan barnläkaren. Vågen ställdes fram, kläder och blöja åkte av och äntligen skulle han vägas, jag höll andan... JA! Han hade gått upp i vikt! Inget att anmärka på och jag kände ÄNTLIGEN! Äntligen har hela matsituationen lossnat, även om jag inte kunde amma honom som jag ville utan enbart pumpa för att sen ge genom flaska så var det ju huvudsaken att han fick i sig rätt mängd, blev mätt, kände hunger och gick upp i vikt!
Nu var det på tal om att vi faktiskt skulle få skrivas ut och få lov att åka hem till pappa och storasyster. Att äntligen få landa som en riktig familj! Jag längtade och var nervös för så många gånger förr hade vi hopp som sedan slogs ner igen. Det var bara EN sak till som skulle kollas upp och det var billirubinet, bara för att färdigställa att det inte höjts. Sagt och gjort så fick vår son ännu en gång lämna blodprov och vi fick vänta lite över en timme på provsvaret som såg okej ut enligt sköterskorna och vi skulle nu enbart få vänta på att läkaren kom förbi för att skriva ut oss.
Jag städade rummet, slängde all tvätt, lakan mm i tvättkorgen och vi satte oss ner för att vänta. Överlyckliga för att äntligen få komma hem så pratade vi om hur glad syster skulle bli som äntligen fick hem sin mamma igen samt att lillebror skulle få bo med oss i sin egna hemmiljö. Sköterskan kom in efter ett tag och hade en del papper med sig till oss inför utskrivningen, dels hur jag skulle sköta såret efter kejsarsnittet och vad man behövde vara uppmärksam på och delvis lite nummer fall i fall lillebror skulle bli sjuk eller vi undrade något. Men mitt i allting kom barnläkaren, han sa det var en himla tur att jag hann få fatt i er innan ni åkt hem annars hade ni fått köra in igen. Jaha!? Vad händer nu var min förtsa tanke. Jo det visade sig att vår barnläkare helt hade missat eller ja han hade helt enkelt glömt bort att vår som räknades som prematur barn och gick under en helt annan skala gällande billirubinvärdet än barn som är födda efter fullgångna veckor. Hans värden översteg 350 vilket var på tok för högt och kan vara farligt då det till slut avger ett gift i kroppen på små barn.
Neonatal blev än en gång inskickade hos oss och vi fick nu stanna ytterligare två dagar, denna gången skulle vår son sola i två hela dygn utan uppehåll förutom när han skulle äta. Jag kände att vi nog aldrig kommer därifrån för alltid är det något, jag kände besvikelse samtidigt som jag så klart visste att detta var livsnödvändigt för honom.
Ännu en gång fick jag sitta där och vaka över honom medan han låg i sin solbädd, det var oerhört varmt utomhus och under en sådan lampa ännu värre. Jag kollade hans temperatur flera gånger dagligen, bytade underlägg där han låg flertal gånger per dygn, matade och vädrade så temperaturen kunde hålla sig så pass att han inte skulle koka. Jag ville ordna med allt själv och såg till att sköterskorna inte behövde göra något då jag ansåg att jag minsann klarade av att ta hand om min son själv. Det kändes så konstigt att inte ens kunna få hålla honom så som jag i alla fall gjort alla andra dagar, min lilla prins fick ju bara ligga där med sin ögonbindel. Första dygnet var han ju trött som hela tiden annars men början på andra dygnet kvickna han till, började till och med jollra och röra sig mer. Jag luftade ögonen de gånger han åt och han orkade titta mer och hålla sig vaken under en längre tid. Man kände sig som en bov när ögonbindeln skulle på igen när han var som piggast.
Det sista dygnet gick timmarna verkligen sakta, en timme kändes som två och både jag och min man riktigt räknade ner minuterna tills vi fick ta av honom ögonbindeln och lyfta ur honom ur solariet. En och en halv timme innan vi fick ta ur honom gjorde läkaren ännu ett bibbirubintest på honom för att se så solningen hade gjort sitt och det hade gett resultat, det både syntes på honom och märktes. Visst har han lite gulsot kvar men det är så pass lite att kroppen nu själv kan sköta det.
Nu skulle vi faktiskt bli utskrivna på riktigt, även om jag inte ville tro på något förrän vi faktiskt var utanför dörrarana så kände jag lugn. Det fanns inte en chans att det kunde vara mer nu. Mycket riktigt blev vi utskrivna efter de vanliga standardsamtalen man har innan man får komma hem. Jag kunde andas ut, min man kunde andas ut och vi kunde ÄNTLIGEN få köra hem och alla viktkontroller skulle nu mer gå via BVC, precis som alla andra barn.
Nu börjar vår resa från hemmaplan och jag kommer berätta om de första dygnen hemma om någon dag som definitivt kommer vara mindre dramatiska än det som skrivits tidigare, jag kommer berätta om framgångar och motgångar och hur det är för storasyster att få hem en lillebror man helt plötsligt ska dela allt med.