Mitt Älskade Barn - Kärleken övervinner allt

Jag hade nu lyckats ta mig in i vecka 37, det vill säga vecka 36 +2 om man noggrant ska räkna det efter sjukhusets alla regler, Sista besöket hos barnmorskan innan det planerade snittet den 4e augusti. (sonen var beräknad till den 11 augusti) Jag minns att jag precis innan jag tog mig den långa vägen på en timme ner till stan beklagat mig över de hemska sammandragningarna jag fått och det enorma trycket nedåt hos barnmorskan som då sa till mig att andra barnet "känns mer", och jag är ju inte den som klagar i onödan utan bara ryckt på axlarna och inte tänkt så mycket mer på det.

Framåt kvällen började det kännas mer och mer, inte regelbundet utan mest om jag rörde på mig. Till slut runt 22.00 på kvällen var jag så tagen av dessa smärtsamma sammandragningar att jag ringde in till förlossningen och rådfrågade vad detta var, då kom det ganska regelbundet tyckte jag och misstänkte att förlossningen eventuellt dragit igång, men eftersom jag vart igångsatt med dottern så visste jag inte hur det skulle kännas om allt satte igång av sig själv. Rådet jag fick var i alla fall att ta två panodil och vila, sagt och gjort tog jag dessa två tabletter lade mig ner och försökte slappna av men det var nu omöjligt och jag fick andas mig igenom allting. Min man som blev orolig förberedde bilen medan jag ringde släktingar till att ta dottern akut där hemma.

Väl inne på sjukhusets förlossning visade det sig att jag var öppen 6 centimeter och att det nu var dags att föda och efter en del värkstoppande medicin var det äntligen min tur att åka ner för kejsarsnittet som nu blev ett akut istället för ett planerat, jag var jätte nervös! Men jag måste säga att detta kom att bli min drömförlossning, så lugn, professionell, rolig och skämtsam personal. Allt gick lugnt och sansat till, inte en tillstymmelse till smärta och all oro var som bortblåst.

Klockan 04.01 fredagen den 18e juli kom vår efterlängtade son äntligen till världen, hela fyra veckor för tidigt men helt otroligt underbar! Jag minns att jag spänt väntade på att få höra han skrika, ni vet det första tecknet på att det är bra. Sedan minns jag att jag fick se honom och att min man sedan fick följa med för att klippa navelsträngen på honom medan de sydde ihop mig. Tidsbegrepp är inget man direkt har under en sådan upplevelse men efter ett tag kom de tillbaka och jag fick äntligen ha min son hos mig, hans ögon tittade nyfiket runt i rummet och jag grät.. jag grät glädjetårar, jag var så lycklig och han var älskad från första stund.

Vi fick ett eget rum på BB där jag skulle sova över natten innan vi blev flyttade, och då vår son blev för tidigt född så räknades han in som ett prematur barn men med all platsbrist där fanns så hamnade vi mitt mellan neonatal och perinatal dagen efter. Eftersom vi inte har några släktingar i vår närhet som kan ta hand om vår dotter under en längre tid så bestämde vi oss för att min man skulle åka hem och ta hand om dottern och komma och hälsa på istället var dag tills vi fick åka hem, allting var ju bra.

Sagt och gjort körde min man hem och barnläkaren som hade sin rond kom och tittade på vår son, ni vet den där vanliga ronden alla barn går igenom efter sina första timmar. Men något kändes fel, istället för att prata med mig gick de ut ur rummet med vår son och det viskades , tisslades och tasslades, fler läkare kom och jag fick en klump i magen. Jag satt ju nyopererad i min säng och kunde inte resa mig värst bra och sneglade ut genom dörren och undrade varför de alla betedde sig så konstigt.

Till slut efter en evighet kom två läkare in på rummet, lämnade över min son till mig och jag frågade givetvis om allt såg bra ut, hela situationen kändes ju konstig. Då frågar den ena läkaren mig om detta var mitt första barn? Nej svarade jag, vi har en dotter på 3,5 år hemma, en stolt storasyster sa jag. Läkaren fortsätter, han säger att de misstänker att vår son har morbus down, vet du vad det är? Hela världen snurrade och jag kunde knappt andas, där satt jag själv med vår älskade son, min man hade nyligen kört hem för att hämta den där stolta storasystern jag nyss berättat om och allt jag får fram är ett svagt ja. I den stunden hatade jag dem så mycket , jag ville skrika att de minsann skulle försvinna från rummet illa kvickt. Jag kände ett så stort hat så det var obeskrivligt, men där satt jag med tårarna strömmandes ner för mina kinder och allt jag fick fram var att jag behövde ringa min man, jag upprepade nog detta galet många gånger.. Jag var i chock... Båda läkarna gick, inget mer sades.. Jag minns att jag ringer min man medan jag gråter hysteriskt att att han inte kan hämta dottern att han måste komma tillbaka, jag fick inte fram ett ljud mer och han blev givetvis orolig och körde nog det snabbaste han någonsin gjort för att komma tillbaka.. Han visste ju ingenting om vad som hänt under den korta stund han varit borta.

Den där dagen ändrades allt, det man en gång i tiden tog för givet började man nu sakta men säkert tänka om på.

Allt är ett stort töcken och jag minns att både jag och min man grät, vi grät för vi visste inte vad som komma ska, hela rulliansen om följdsjukdomar som hjärtfel, blodsjukdomar (leukemi), inlärningssvårigheter osv osv osv skrämde slag på oss ordentligt. Det var mycket information på kort tid, vi hade ju nyss fått vår son 8 timmar tidigare....

Det har blivit ett långt inlägg idag men inom de närmsta dagarna ska jag fortsätta skriva om hjärtkontrollerna som påbörjades i samband med beskedet vi fick på vår son, hjärtkontrollerna som kändes som en evighet innan vi äntligen kunde andas ut igen.