Hemma
Första dagen vi fick fått komma hem med vår son kändes så otroligt fantastisk, tänk att man kan bli så himla glad över så lite som för en själv är så stort. Jag kan idag känna att det funnits så mycket man en gång i tiden tagit för givet, jag har ganska mycket bagage i mitt liv innan jag träffade den rätta som jag idag har en alldeles underbar familj tillsammans med.
Nu skulle vi komma in i nya rutiner, storasyster fick snällt vänta medan lillebror skulle ha mat, ny blöja, vaggas och allt som hör till med spädbarn. Hon fick hjälpa till i den mån hon har velat och det har gått i vågor just gällande viljan att hjälpa till. Vi höll även på med att fortfarande skriva upp mängd mat lillebror åt och under vilka tider samt att det inte fick gå längre än tre timmar mellan varje mål. Stressande? Ja det kan man lugnt säga, det där lilla pappret med dessa dokument man fick skriva i var grymt stressande. Har han fått mat? När fick han mat? Hur många milliliter åt han? Och sedan räkna ut mängden han fått i sig varenda dag som var uträknad just för honom. Allt för att viktuppgången skulle ligga på topp och inte falla.
Den dagen BVC kom på hembesök var man ju mäkta nervös över hans vikt men han hade gått upp ytterligare och det var inget konstigt. Så från den dagen struntade vi i att skriva i mer papper, han åt ju bra han gick upp i vikt och vi kände att det faktiskt fick vara nog med dokumentation. Och vilken befrielse, jag må då säga att allting efter det kändes så mkt lättare och har gått som på räls efter detta, han äter mer än bra och visar sådan framsteg som bara han kan.
Storasyster, ja hon är glad för sin bror men jag har under dessa dagar vi hunnit vara hemma nu hört både att jag är dum, tråkig, taskig, elak.. och pappa.. ja han har inte kommit undan han heller. Hon visar sådan protest gentemot oss genom att vara extra högljudd, gråta och skrika så fort vi inte gör som hon vill, eller så fort det inte går som hon vill. Är det någon gång i livet jag lär minnas mina första grå hårstrån så är det nog nu. Jag känner mig så fruktansvärt taskig och dum när vi ständigt ligger i konflikt med varandra här hemma. Hon får vara med i allt, vi har henne delaktig i allting precis så som vi fått tips om, inte heller är hon bortglömd när någon hälsar på utan får lillebror uppmärksamhet får hon det, presenter får båda om det ska ges till någon alls. Men hon är så arg och jag känner inte igen min fina älskade prinsessa just nu och det gör ont. Det gör riktigt ont ända in i själen. Så jag hoppas att det är som andra jag pratat med säger: en övergående fas.